Det är inte så charmigt längre att bara hänga omkring, ta olika ströjobb utan att ha ett mål i sikte, inte ens en lite bredare väg att följa.
Men för 2 dagar sedan ändrades något, det kanske var våren som gav mig nytt hopp, eller så vaknade jag bara upp av mig själv, det känns skönt, stärkande.
Någonting som märks tydligt nu är hur mycket energi panik och prestationsångest tar från mig, hur utmattad det lämnar en...
Så jag hoppas att jag kan stanna såhär ett tag, hålla kvar min nyfunna optimism och kämparvilja.
Självömkan, apati och dålig självkänsla kan ju vara en skön försvarsmekanism att hålla kvar vid ett tag men stannar man för länge kan man, enligt min erfarenhet, lätt gå vilse.
Jag känner en ovanlig stark törst efter våren det här året, som att en del av mig föds pånytt, eller bara vaknar upp efter en extra lång och förvirrande dvala.
Det är det som jag har gått och väntat på :)
