Det är varmt!

Jag och Dennis kom till Bankock sent igår kväll, vi tog direkt taxi till Banglampu. När vi kom fram möttes vi av världens skönaste stämning!

Det är fullt av backpackers här och jättemysiga restauranger och barer. Det var svårt att få tag på ett ledigt rum mitt i natten, vi gick runt jättelänge, jag började nästan förlora hoppet.

Men vi hittade tillslut ett rum som var simpelt, men som har allt det nödvändigaste.

Idag vaknade vi sent, tog det lugnt ett tag och gick sedan på en stor kaotisk natt marknad.

Nu sitter vi och dricker och chillar på ''hotellbaren'' som är jättemysig med tyglampor i olika färger, växter och öppet ut mot gatan. Det är mitt i natten men det är varmt! Jag sitter i linne.

Vi får se vad vi ska göra imorgon, kanske stanna här en dag till, kanske börja åka vidare.

Livet leker : )

En bortskämd unges passiva skam

Ibland frågar jag mig varför jag gör som jag gör, alltid håller mig sysselsatt, fast med saker som inte egentligen behövs göras.

Alltid lyssnar på mina hörlurar när jag är ute, inte vill se hemska filmer, maler över ''problem''. Tränger undan verkligheten när den är för tung och obehaglig.

Dom flesta vill nog känna sig som goda människor. Men det är nog få som faktiskt platsar i den kategorin.

Jag äcklas av mig själv därför att jag inte är en bra person, inte en ond person heller för den delen, utan en likgiltig person. En som oftast inte ger pengar till hemlösa, äter fisk ofta, röker, ser förödelser som pågår runt om i världen utan att själv göra något.

Och nu skriver det här.

Det hjälper inte någonting, utom att kanske skingra mina tankar så att jag slipper känna skulden lika påtagligt. Cirkeln av förnekelse och distraktioner fortsätter..

Inuti glaskupan och febervärlden

Pappa berättade en gång för mig att han känt sig avskärmad från omvärlden, att det var som att sitta inuti en ostkupa av plast eller glas.

Så som jag har känt de senaste dagarna kan kanske liknas med det. Men det jag upptäckt är, att det är underbart befriande att befinna mig där inne, så länge som jag är ensam.

Det är inte ofta jag verkligen kan uppskatta ensamhet. Jag brukar känna mig rastlös och få lite smått panik efter en halv dag ensam. Men nu, är det som att det behövs. Jag längtar efter det.

Men det är just nu också så, att det verkar vara omöjligt för mig att få, om jag inte vill köra ut folk från där jag är, och det vill jag ju inte, har inte ens den rätten.

Kanske är jag så tillfreds med att vara utan människor för att jag kan slappna av med alla dom som jag älskar?

Det känns så annorlunda, att längta efter stillhet som jag gör.

Det är som att befinna sig på en skör gräns. Som att nästan somna, men bli väckt av folk som skriker i ens öra.

Det är som när man just har kollat på en djup, härlig och lycklig film. Då vill i alla fall jag ofta gå omkring själv och tänka. Älska folk från ett avstånd.

Kärleken kan bli mer sann om jag ibland drar mig inåt och kommer ur allt som ''ska vara'' ett tag.

Kroppen kan nog göra så, att när psyket behöver vila, eller förberedas för en förändring, att den dövar vissa sinnen. Och därmed stänga av olika distraktioner, och påhittad stress, kvar kan bli känslor av starkare band och samhörighet med sig själv.

Jag skulle vilja lära mig att alltid sålla intryck, energi och tankar såhär.

Som vissa människor, som lärt sig att meditera, mitt på torg bland människor och trafik.

Det hade verkligen varit underbart att kunna göra..

Channeling pure energi, unforced flow, powerful love..